Via Facebook såklart

Måndag började med ett litet besök hos veterinären. Inget allvarligt men nu tror vi nog att Leos öron ska repa sig en gång för alla. Sen fick vi andra saker utredda oxå och kostsamt blir det men nu kanske vi kan få ordning och reda på torpet.

Astrid har kommit över den lilla hormonsvackan med hjälp av just för tillfället P-piller men så fort rötmånaden är över så skall det åtgärdas på riktigt.
Stackars Panter som redan denna väg har vandrat levde i skräck ett par dagar och hade föga förståelse för Astrids inviter.
Även hönorna och kycklingarna har utökat reviret och går numera fritt i hela trädgården. Fast favoritstället är hallonlandet och vinbärsbuskarna där de hoppar jämfota och fångar bär. Drömstället är ju självklart Jonas morotsland men där är de portade.
Och på tal om morötter: Kissnödig morot, eller...

Vi fixade till en kulturkrock i form av kantarell fyllda tortillias, gratinerade med ost och lite salsa. Kantarellerna fick jag hastigt och lustigt av min granne Berit ute vid vägen. TACK TACK!

Och i dag torsdag besökte vi Björnasäter där Bergs Hästklubb hade ordnat med en liten hopptävling. Trevligt och avslappnade att se något annat än vad man brukar. Gott kaffe och hyggligt väder men det hade man ju beställt så det var ju självklart.
När vi kom hem från Björnasäter och tände grillen frågade Jonas hur jag visste att det var hästhoppning i Björnasäter.
Sällan blir man så lycklig övar att få svara: "Via Facebook, så klart".
Det hör nämligen till saken att Jonas inte är den största beundraren av denna mötesplats och jag kommer vara den första att rita ett stort tjockt kryss i vardagsrumstaket den dagen han öppnar ett eget konto.
Nu sitter vi på altanen (kl 21.45) och njuter av 20 graders värme med en liten whiskey och hör syrsorna spelar.
Hur bra kan livet bli!

Familjen Lundgren på spionuppdrag!

I går hade vi lite kalas för mor Marita här hemma på våran altan.
Vi hade tur med vädret och hade väldigt trevligt.
När de flesta hade gett sig i väg vid tio, halv elva var bara min mor och far kvar och lastade in allehanda medhavda saker i sin bil.
Då ringer telefonen!
Mysko (vid den tidspunkten).
Det var min bror som precis kommit hem. Han bor cirkus 500 meter från oss.
Han berättade att det hade stått en okänd bil på deras uppfart med två förare varav passageraren var en tjej med mörka glasögon. De hade fått brått iväg och han hade sett att de hade stannat på vägen utanför vår infart samt att de snart svängde in på våran väg.
- Kolla vad det är för något mysko.
Jajamensan. Pappa och mamma var på hugget och for iväg.
På våran väg mötte de ingen men de hade kört om bilen längre ner i backen mot Lerdala där den stod utanför bekantas hus.
De tog registreringsnummret och fick reda på att den stod på en kvinna.
När mamma och pappa lastat ur sina grejer hemma tog pappa bilen en gång till och körde ut för att kolla vidare.
Åter fann han dem på en uppfart till ett hus, nu närmare Lerdala men så beslöt han sig i alla fall för att till sist åka hem.
Snart kom bilen upp till deras uppfart och körde upp och stannade.
Då gick pappa ut och frågade vad de höll på med.
Det visade sig att paret i den mysko bilen delade ut reklam!
På min mamma och pappas uppfart är det några fastigheter som har sin brevlådor samlat ungefär likadant är det utmed hela vägen så de hade ju stannat där det naturligt fanns brevlådor.
Den som får för sig att dela ut reklam denna tidpunkt en lördag kväll får skylla sig själv om de blir förföljda.
Nu handlar det inte bara om grannsamverkan - Samhällssamverkan!

Till bords

Det hör inte till ovanligheterna att Marrón sitter i stolar, det har hon efter mor.

Kan man få beställa något på den här serveringen eller?



Hörru husse, kan du fixa in lite käk - puss på dig...



Alltså, vad var det du inte förstod.
Jag vill ha nått att äta! Nu helst...

På grönbete

Under vår semestertripp uppåt Lindesberg och Riddarhyttan höll ju Kajsa ställningarna hemma och hade lyckan att finna kyckling nummer två under den andra ruvande hönan. De andra sex äggen var tomma men jag har nu två kycklingar. Bättre än ingen.
Vid första anblicken av den nya kycklingen när jag kom hem blev jag för en kort stund lite orolig att någon matat den med extasy eller något liknande för den irrade omkring som en förvirrad..... Höna.
Men så slog det mig genast att det var ju faktiskt kycklingen som kom ur ett Lohmannägg och det kan ju förklara en hel del.
 Det går inte ens att få ett klart och tydligt foto på den stackars kycklingen.

Får jag lov att presentera Speedy Gonzales
eller Shaki'n Stevens om det blir en tupp



Det är ju viss skillnad på Lohmannhönorna och Orpingtonarna. Orpingtonhönorna arbetar sig i sakta mak fram över gräsmattan i samlad tropp medan Lohmanhönorna verkligen står för begreppet "virrig som en höna". Det far nio stycken hönor åt varsitt håll och krafsar vildsint runt överallt i full fart.


Mhm, en buske! Här finns det säkert mask! Gott!



Åh, här då! Titta morotsblast! Gott!
Men hallå, det står ett staket här.
Kan nå'n ta bort staketet här?



Bill gör vad han kan för att samla ihop virrhönorna men det fattas alltid någon. Här har han lyckats samla ihop åtta av nio.

Här är den första kycklingen som är av den något mer lättfotograferade sorten. Lär sig äta det mesta av mammahöna och mosterhöna.



Här börjar dunet försvinna och små vingar börjar synas.
Om det blir en tupp är namnet Patrik (så klart) men om det blir en höna
får vi se vad vi ska döpa den till



Semester, nostalgi och äventyr

Semesterturen startade hemifrån i lugn och ro i söndags med vetskapen om att Kajsa tar hand om hus, hönor och katter.
Först hamnade vi på en camping där det sprang både lösa katter och hundar näst intill ända in i bilen till hundarna och det kändes inte OK!
Därför blev det nytt mål på måndag och redan måndag förmiddag fann vi den pefekta platsen för oss.
Liens Camping i Riddarhyttan mellan Lindesberg och Skinskatteberg. Perfekt!
Här tog hundarna sitt kvällsdopp - dock inte vi tvåbeningar.

Vi hade redan bestämt oss för att söka upp Korslångsgård där Jonas tillbringat många helger och övrig tid i sitt liv tillsammans med alla andra i friluftsundomen. Jag har endast varit med högst fem gånger men föll för denna idyll jag med.
Utan vetskap om egentligen något mer än att huset i dag är privatägt tog vi våran bil och letade oss fram genom slingrig skogsväg som vi båda var överens om hade vuxit något samt att skogen var nertagen ganska så ordentligt. Några stunder funderade vi på om vi var på rätt väg men så såg vi skylten där det stog Korslångs smedja och då visste vi att vi var på rätt väg.
Vi kom fram till vägbommen som stod öppen och stannade utanför för att ta oss försiktigt till fots fram till udden.
Men precis när vi fått ut hundar och kameror så kom det en utlandregistrerad bil innifrån och en dam klev ut för att stänga och låsa bommen.
Vi presenterade oss och förklarade vad som fört oss dit och vi fick tillåtelsen att gå fram för att titta. Hon blev glad för att träffa oss och få höra om vem som varit med och byggt på stället.
Mycket hade förändrats sedan vi två var där sist hösten 1997 - räknade vi ut.
Nytt lertegeltak, ny panel, nya fönster samt vatten och avlopp. El och en veranda. Ett nytt förråd. Alla gardiner var fördragna men det glipade i gardinen där köket var och det var insatt ett mordernt kök.
Kaminen som vi eldat inne i var nermoterad i delar och fungerade numer som blomkrukor utomhus.

Korslångsgård sett från infarten

Den nya verandan

Ny panel och nya fönsterfoder

Vi var ner till bastun som Jonas varit med och byggt. Det var på tillbakavägen vi upptäkte att den gamla kaminen numer fungerade som blomkruka.
Sen gick vi ner till badplatsen längre ut på udden och mindes våran första leonberger, Dine som älskade att bada vid denna strand.

Mycket nöjda för detta nostalgiska möte åt vi våra medhavda mackor vid Korslångens strand och for vidare i jakten på en lanthandel som vi båda visste vi hade handlat i men som vi inte hittade. Där svek minnet oss tyvärr.
Men vi får tacka Leo för att han blev väldigt nödig på vägen hem och vi tog av in på en tillsynes väldigt enskild väg rakt upp i snårskogen (någonstan utmed väg 68). Precis när Leo lyfte på benet och Jonas tog en kluk vatten såg jag en ruin från en husgrund. Hyggligt stor dessutom. Men det var inte den enda för när vi tog oss vidare framåt fann vi den ena efter den andra grunden utmed vägen. Nästan som en spökstad utan väggar och tak.
Nu har regnet precis passerat över och det ska grillas laxknyten med massor av gott i.

Ett styck Bestämd Kyckling